Nadine Byrne | Minnesmaterial – Textil transcendens | Konstakademien 12/10 – 17/11 2019

 

Som ett nav och en kompass genom Nadine Byrnes hela konstnärskap återfinns moderns tidiga bortgång. Hon befann sig då i övergångsstadiet mellan ungdom och vuxenliv vilket även kom att sammanfalla med ett nyligen fattat val om en bana som konstnär. Som en följd har konstnärskapet sedan dess i stor utsträckning präglats av det sorgearbete som uppstår i kölvattnet av en obeskrivlig förlust och saknad efter en närstående vilket språket med dess inneboende begränsningar inte alltid förmår att gå till mötes. Som kärnan i sorg framkommer minnet, som kan uppträda som det ljuvligaste, det mest bitterljuva och det mest bedrägliga, på en och samma gång. Minnet bleknar, anpassar sig och låter sig formas till det vi tror oss komma ihåg, skriver Joan Didion vars författarskap på senare år avspeglar sorgen efter makens och dotterns plötsliga bortgång. Att minnas är inte att återse eller återge ett faktum om det eller den som lämnat tidens rum, utan snarare ett försök att rekonstruera ett faktum på grundval av ett tillstånd som rimligen betingar även andra överväganden än den rena sanningen; såsom behov, begär och kontroll. Minnet är det som tillåter oss att fortsätta berätta historierna om de våra, och låter oss göra det gentemot de andra, fast med en annan version av historierna, skriver Alice Munro, apropå minnets selektiva och förhandlande konstruktion.

Utställningen Minnesmaterial – Textil transcendens på Konstakademien summerar elva års arbete med verk av textila framställningar vilka utgör en särskilt karaktäristisk del i Nadine Byrnes interdisciplinära och omfångsrika praktik som även inbegriper video, musik, performance, text och andra materialiteter i skulptur och installation. Ingången till de textila materialen visar sig ha varit instinktiv och utgjorts av en känsloladdad dragning till att arbeta med tyger som hon ärvt efter modern. Att säga att dessa bär hennes spår påminner om metafysiska föreställningar om det liv som kan tillskrivas objekten och tingen som omger oss; ett liv som härrör från den fysiska besittningen av dem. De avtryck som vi lämnar på dem och de i sin tur på oss. Nadine Byrne beskriver hur känslan uppstod att den aktiva relationen till mamman nu endast kunde fortgå och förhandlas dels genom minnen av henne och dels genom de fysiska objekt mamman lämnat kvar som ett medium som Byrne låter bära med sig och vårda relationen i nutiden. ”Hon fanns och finns fortfarande i dem. Det förflutna är inte statiskt, tvärtom. Det bara pågår i oss alla”, menar konstnären.

Upplevelsen av textila material som särskilda minnesledare går förstås att härleda till den privata sfär som deras användning och bruk ofta hör hemma i samt den intima nära-huden-relation vi har till dem. Ett sorgearbete där minnen utgör del är varken ansträngningslöst eller utan syfte och sökandet efter svar är ofta väsentligt. Svaren som eftersöks avser vem den man sörjer var, vem denna nu kommer att vara och vem man själv är i nuet i dennas fysiska frånvaro. Dessa frågor framkommer som ett återkommande inslag då sorgen och förlusten gestaltats i Nadines Byrnes verk. Minnen bereder sällan tydliga svar i sig och utlöser än oftare ett kedjemönster, där frågor katalyserar uppkomsten av fler frågor. Om svaren initialt är självändamålet ter sig utfallet snarare som ett händelseförlopp som inte når ända fram, men istället ger ett driv framåt. Det inåtvända tanketillståndet leder då vidare till aktivare handlanden som i sin tur gör påtagliga avtryck på en omgivning. Man kan säga att Nadine Byrnes konstnärliga praktik representerar det personliga sökandet och att det materiella utförandet, i de abstrakta verkserier som är representerade i utställningen, motsvarar den fysiska handlingsprocessen i sökandet. Samtidigt som verk ofta härrör från händelser ur Nadine Byrnes eget liv, finns till synes ingen avsikt om en särskilt självutlämnande relation till betraktaren som en möjlig voyeur. Det personliga får i stor utsträckning därmed förbli personligt. Jämte modern, figurerar andra familjemedlemmar återkommande genom verk, men det är inte de inbördes familjerelationerna eller personerna i sig som hon upplever som intressanta för den utomstående utan snarare vad familjens öden allmängiltigt representera för betraktaren. De idéburna verken vilar inte på dramaturgiska och konkreta skildringar vid framställningen utan tangerar på sin höjd något som aldrig helt uttalas. Hur det som finns och som känns, men inte är synligt eller greppbart kan gestaltas genom utmaningen av det fysiska och sinnliga, snarare än språkliga, är en fascination hon medvetet uppehåller sig vid. Till språkets knapphet hör att det uttryckliga ordet alltför lätt blir till sanning och faktum och då hon äger varken det ena eller det andra har ordet i vissa lägen tett sig oanvändbart och mindre intressant. ”Jag rör mig hellre i det dimmiga land av ofullständig mening och logik, där poesi skapas av abstraktion”, understryker Nadine Byrne.

I viljan att gestalta det abstrakta har religiöst inspirerade ritualer, jämte objekt som minnesledare, kommit att uppenbaras som en ytterligare distinktiv gren i konstnärskapet. Kanske går det att förstå när man tänker på ritualers koppling till ett andligt liv och deras symboliska förmåga att förena och skapa kontakt mellan människor, platser och väsen som en yttre manifestation av det inre livet. Den rituella fascinationen upptäcks redan i Nadine Byrnes tidiga verkserie Wearable Sculptures (2008–2010) där den kroppsliga gesten är att bära och att bli buren, och som för betraktaren kan te sig som formen av textila dräkter men som för henne utgör skulpturer där kroppen i själva verket är subsidiär och snarare tas i bruk som ett slags viloställning för skulpturerna. I sina visuella anslag för skulpturerna tanken till mytologi och ockultism. Titlar som Shaman Suit (2008) och Evocation of My Demon Sister (2010) ger en antydan till den perifera tankesfär som ett ihärdigt sökande kan leda fram till, där alternativa upplysningar och tolkningar kan hittas till livets annars oförklarliga händelser. Verken ingår i en egen pågående feministiskt präglad mytologi som Nadine Byrne själv bygger kring sin bakgrund där hon själv, hennes syster och modern äger de centrala positionerna, och som talar om kvinnliga erfarenheter.

Att gestalta tillstånd och förlopp som överskrider tid, rum, verklighet och dröm är något som i Nadine Byrnes praktik ibland lämnar även det rent visuella för det soniska, eller vid sammanflätandet av sinnen tar formen av det audiovisuella. Som musiker är hennes verk förenade i precis samma andemening och tema som den materiella konstpraktiken men känslan av transcendens är än mer påtaglig och kraftigt kalibrerad. I hennes senaste utgivning Dreaming Remembering (2018) låter ljudspåren genomgående överjordiska och omsluter åhöraren fysiskt inte bara som musik, utan griper tag som en sinnligare och intensivare upplevelse. Tanken förs mot ett endera extatiskt eller finstämt tillstånd som inte vanligtvis går att erfara i ett fullt medvetet eller helt vaket tillstånd. Man slås omedelbart av att något svårgripbart håller på att dramatiseras och är i färd med att översättas för dig som lyssnar; ett ”något” som i sammanhanget både eggar och stimulerar sinnen men som varken är så uttömligt eller tillfredsställt i sig självt att det leder fram till ett fullbordat avslut.

Ashik Zaman